Att promenera i naturen kan stärka både kropp och själ. Varje måndag klockan tio brukar ett gäng pensionärer gå på vandring i Älmestad.
Vanligtvis är de ungefär ett dussin, men i dag är de bara sju stycken som promenerar. Promenaderna brukar bli en dryg halvmil ungefär, men de går olika vägar varje gång.
– Det beror på vädret och hur långt man orkar gå. Vi är ju inga tonåringar längre, säger Ingrid Wiik, som är initiativtagare till vandringarna.
En likadan grupp finns i Dalum, och ibland samordnar de sina vandringar. I dag går de båda grupperna var för sig, och Älmestadsgruppen väljer en sju kilometer lång promenadväg genom hagar och betesmarker.
– Den här sträckan vi går i dag är en favorit, vi kallar den Rökeborundan. Men sedan när de släpper djuren kan man inte gå överallt, säger Ingrid Wiik.
För Ingrid Wiik handlar promenaderna lika mycket om att få sinnesro som fysisk motion. Och trots att det dröjer ett tag tills djuren släpps på grönbete är det inte ont om vårtecken.
– Förra veckan hörde vi lärkor och såg tussilago och häckande tranor. Det är väl en form av friskvård. Man kanske kan kalla det naturmedicin, säger hon.
Ingrid Wiik är engagerad i Svenska turistföreningen, och det var så vandringarna en gång började. Sedan ungefär ett år tillbaka finns STF inte kvar i Ulricehamn, så därför startade de en lokal grupp genom STF i Borås. Men vandringarna började långt innan det, för ungefär sju, åtta år sedan.
– Jag var nyinflyttad och engagerad i STF, så då satte jag upp lappar för att få kontakt med folk. På den vägen är det, säger Ingrid Wiik.
En av dagens vandrare är Gullborg Wrångemyr. Hon tycker att det är stärkande att få vandra i naturen.
– Vi går för att få motion, och så är det skönt att komma ut, säger hon.
De brukar promenera en gång i veckan, och eftersom vandringarna är på måndagsförmiddagar är det mest pensionärer som brukar gå. Men det handlar om pigga pensionärer som inte tycker det är jobbigt att gå så långt.
– Näha, här ute på landet går man mycket så vi är vana, säger Gullborg Wrångemyr.