Elisabeth Stålbrand är ensamstående med tre barn, hon jobbar på kvällar och helger och har problem med barnomsorgen. Nu har kommunen erbjudit en lösning som hon inte kan använda.
Det är inte helt lätt att ta ett familjefoto på Elisabeth och hennes barn. En av pojkarna gör grimaser, en annan är trött och ledsen och vill inte vara med på bild och kanske inte minstingen heller för hon rymmer ut i köket. Man förstår att Elisabeth Stålbrand inte har några problem att fylla tiden på sin fritid.
Hennes tre barn är i åldrarna 1–5 år och hon jobbar åt kommunen som personlig assistent. Och eftersom hon ibland har obekväma arbetstider, har bland andra barnens mormor ställt upp som barnvakt. Men det var ingen hållbar lösning eftersom mormor jobbar heltid och dessutom studerar.
– Nej, min mamma gick in i väggen efter det, säger Elisabeth Stålbrand.
– Jag fick ingen information efter förra gången jag var föräldraledig om att man kunde anställa någon, fortsätter hon.
När Elisabeth inför det här läsåret bad om hjälp hos kommunen rådde de henne att först försöka hitta någon själv som kunde ta hand om barnen. Men efter att ha ringt runt i några dagar gav Elisabeth upp.
– Det här tar så himla mycket tid och energi. Jag har mycket för mig ändå eftersom jag är ensam med tre barn, säger hon.
Till slut hittade kommunen en lösning genom att de ordnade med en familj som kan hämta barnen på förskolan och sedan passa dem på kvällen.
Men det innebär att Elisabeth måste hämta barnen vid halv tio på kvällen när hon slutar.
– Det var kommunens lösning men det är inte bra för mig och barnen. Jag kan inte väcka dem och gå hem med dem, det funkar inte, säger hon.
Elisabeth börjar jobba nästa vecka men hon har inte tänkt använda sig av kommunens lösning utan har ordnat egen barnvakt i några veckor framöver.
– Nej, men om barnomsorgen hade varit i mitt eget hem skulle det kunnat fungera, eftersom barnen då får sova. Det handlar ju inte om så lång tid, det är fyra timmar på en kväll och sen helgerna då. Eller om det hade funnits nattis här i Ulricehamn där barnen kan sova över. Det är ju inte en rolig lösning heller men barnen måste ju få sin sömn, säger Elisabeth.
Hon vill inte anklaga kommunen, de har trots allt erbjudit en lösning.
– Även om den inte funkar för mig. Och nu vet jag inte vart jag ska vända mig. Allt jag hoppas på är att få ett dagtidsjobb. Jag ser ingen annan utväg, säger Elisabeth Stålbrand.