Det här håller inte alls. Det tar ett tag innan insikten om exakt hur tunn Di Levas akt är riktigt drabbar.
Det här är allt. En kille på en keyboard kompar Thomas som sjunger och spelar gitarr.
Låt mig precisera: En kackig keyboard som låter 80-talssynthigt när den inte spelar förinspelade manskörer som a-ar på några av låtarna. Thomas röst ligger lite obehagligt högt i mixen och gitarrspelat bjuder inte på något extra.
Thomas provar precis alla trick i boken för att behålla publikens uppmärksamhet. Han oar och trallar i låtar för att få folk att sjunga med, plötslgt har han snott en slinga av Bob Marley. Han kör tystnadsknepet för att få folk på tårna. Han skriker uppmuntrande. Han gör precis allt. Utom att vara äkta.
För det hade inte behövt vara så här. Publiken kan redan refrängen till nästan alla låtar. Varför inte lite på det? Varför släpa med en keyboard när arren ändå inte håller måttet?
DiLeva borde kännas mer aktuell än någonsin. Han har en hel karriär som bygger på låtar med budskap. Något som folk i dessa tider hungrar efter, varenda artist blir plötsligt politisk, angagerad eller åtminstone angelägen.
Där väljer Thomas Di Leva att prata om matbilder Facebook.
Det avskalade formatet kan jag förstå. Det är nog inget jättefett gage som han turnérar runt på. Men jag hade velat se Thomas på en barstol istället. Med gitarren i knät och ett mer intima versioner av låtarna. Han kunde hålla sina dialoger om något som han verkligen brydde sig om. Det finns så många angelägna ämnen som är aktuella; fruktansvärda rapporter från Palestina kommer in varje ag, nordens största Pridefestival avslutas samma dag, det är valår för bövelen. Hans sånger hade kunnat bli kommentarer till vilket angeläget ämne som helst.
Man får säga att publiken är generös som accepterar Di Levas offentliga sönderfall på scenen. Det är sommar, det är semester, det är eftermiddag och inledningen på en lovande kväll. Kanske är det därför. Leden glesnar visserligen allt eftersom att spelningen fortskrider, men de som stannar kvar fortsätter vifta med armarna och sjunga med när Thomas ber dem. Den handlingen är den mest rörande i hela det här sammanhanget.