Timbuktu och bandet Damn! var fredagkvällens största bokning. En spelning som delade publiken i två läger.
Timbuktu & Damn!
Stora scenen
Svänget sätter sig direkt. Här ska dansas. Så. Gör.
Okej.
Ena halvan av publiken är mer än redo att lyda och det sker en lite lustig uppdelning. De som är sugna på röj tar till vänster om mixerbordet. De som vill varva ner och titta lite lagom, men ändå börja tänka på att det finns en dag i morgon också, de tar till höger om mixerbordet.
Vill man kunna ta anteckningar utan att bli vält tar man också till höger. Effekten blir stundtals lite som när man står utanför Liseberg en sommarkväll. Man hör de upprymda skriken på avstånd, lite som när man vet att någon åker Flumeride på andra sidan kullen, men inget man ser bekräftar det man hör.
Kanske är det därför jag känner att det inte riktigt lyfter när Damn! pumpar fram sambarytmerna i den inledande delen av spelningen. Det är inte riktigt min grej och det krävs ganska mycket för att jag ska dras med. Det är inte det att det inte svänger, och Damn! är tajta som få ska man komma ihåg, men det svänger bara inte åt mitt håll.
Gästsångerskan Beldina Malaika däremot piggar upp. Hennes röst är det vackraste jag har hört på hela kvällen. Jag hänger vid varje ton hon producerar. Hennes lite souliga inslag till uppsättningen höjer verkligen materialet.
En bit in känns det som om konserten får mer fokus men upplägget känns på det hela taget lite vingligt. Ibland glimtar det till och blir riktigt bra men sedan svävar det ut igen och blir lite rörigt. Kanske blir det lite väl bekvämt på scenen. Det ser trevligt ut, det låter kompetent, men det saknar spets ibland.
När Daniel Adams Ray återgäldar Timbuktus besök på sin spelning och dyker upp i Det löser sig vet glädjen inga gränser hos publiken. Det där lilla extra som gör att alla bitar faller på plats och spelningen känns spännande igen. Den sista delen av konserten känns också mer spänstig. Resten av ditt liv bjuder på ett ganska skojigt mellanspel med lite Lejonkungen-vibe. Det känns både nytt, genomarbetat och lite annorlunda.
Att de två låtarna sista låtarna i extranumren efter favoriten The botten is nådd känns som både underliga låtval och lite ofokuserat framfört (framför allt avslutande covern på Got to go) kan man förlåta. Det är lite det extranummer kan vara till för tycker jag, allt är tillåtet. Även koklocka.